Svenska: I vårt kalla, mörka rum, Där intet är allt, Hoppet finns ej kvar, Själen avdunstar, tynar bort. När vi går på tomma gator, Och allt försvinner i ett hav av sorg. Min liv det flyter ifrån mig. Ett hopp kommer om ett möjlighet, Att man kan fly från denna verklighet. Den ogenomkomliga tyngden på vår existens, Varje dåd, är tung. Tiden den saktar, Mening blir till aska. Vår existens fladdrar förbi, Innan vi hinner leva den. Hopplöshet rinner, Flyter i vårt blod. Jag missunnar kryp, för att jag är ett. Cancern i min själ sprids, Jag förblir en främling, min själ är is. Världen förlorar färger, allt är svart och grått. Ingen glädje kvar, Vad har jag gjort? Min personlighet förmultnar, Jag är nu ingenting. Trycket från samhället stryper mig. Avgrunden ser på mig, Jag tar hoppet. Jag faller för evigt, Jag faller och jag kan inte ta mig upp. Ingenting är kvar i mitt hav av sorg, Avgrunden ser tillbaka på mig, i mitt kval. Vindar av ändring kommer ej, Stormer av ett sista slag mot min sorg. Jag vinner inte detta krig, jag vinner inte detta slag, För att jag är ingenting, ingenting är kvar. Hopplös. Främling i mig. Hopplös. Vad har jag förblivit? Hopplös. Jag borde inte varit skapt. Hopplös. Försvunnen i min själ. Hopplös. Främling i mig. Hopplös. Själens dissonans. Hopplös. Orkar inte mer. Hopplös. Vad har jag förblivit? Vi väntar på hopp att tro, Att tro på sig nog att kunna dra. Att dra ifrån detta kedjade sorg, som sätter fast alla som den drabbas av. Jag väntar på vindarna, vindarna som skall föra med sig ändring. Jag är död, min kropp lever förbi. Mitt medvetande är dimmigt. Jag vet inte vart jag är, men det är mörkt, å mörkt. Min själ, den brister. Vart är jag? I himmelen? I helvetet? Finns det någon skillnad? Allt jag ser är mörker, svärtade fläckar av sorg fast i mig. När färgerna i livet vissnar, mörknar en del av själen. Snön försummar glädjen. Hatet förblir ensamt och orört. Där ute ser man solen skina över deras verklighet, Där är det sommar, men här inne är det höst. English: In our cold, dark room, Where nothingness is everything. Hope no longer remains, The soul vaporizes, languishes. When we walk these empty streets, And everything floats away, in a sea of sadness. My life, it flows away. A flash of hope comes, for a possibility, That you can run away from reality. This inpenetrable weight on our existence, Every action is cumbersome, Time, it slows. Meaning decays into ashes. Our existence flickers before our eyes, Before we get to live it. Hopelessness flows, in our blood. I despise insects, because they're what I am. The cancer in my soul spreads, I'm becoming a stranger, my soul is ice. The world looses it's colours, Everything is black and white. No joy left. What have I done? My personality decays, I am now nothing. The pressure from society strangles me, The abyss looks back at me. I take the jump, I fall forever. I fall and I can't get back up, Nothing is left, in my sea of sadness, The abyss looks at me, in my distress. Winds of change won't come, Storms of the last battle, against my sorrow. I will not win this war, I will not win this battle. Because I am nothing, nothing of me is left. Hopeless. Stranger in me. Hopeless. What have I become? Hopeless. I shouldn't have been born. Hopeless. Lost in my soul Hopeless. Stranger in me. Hopeless. Dissonance of the soul. Hopeless. Can't take this no more. Hopeless. What have I become? We wait for hope to believe, To believe in yourself enough to leave. To leave this chaining sorrow, That chains everyone it catches. I'm waiting for the winds, The winds that carries with it change. I'm dead, my corpse lives on. My consciousness is hazy. I don't know where I am, But it's dark, oh, dark. My soul, it fissures. Where am I? In heaven? In hell? Is there a difference? Everything I see is darkness. Blackened spots of sorrow stuck in me. When the colours of life wither, darkens a part of the soul. The snow conceals the joy. The hate becomes alone and untoched. Out there shines the sun, over their reality. Out there it's summer, but in here, it's winter.

Svenska: Mörkret i min själ, är tyngden som jag bär varje dag, jorden vänder. Dimman framför mig, ogenomtränglig, jag ser inget, jag är blind. Lensen i mitt öga börjar att förmultna, blind inom mig, blind för allt. Jag vill inte höra, jag vill inte inse vad jag har gjort, vem jag är. Jag ser mig själv förmultna, jag är nu ingenting, den kropp jag var i, den håller inte mig längre. Min hjärna äter sig själv, ett självhat, ett självmord. Färgerna i livet, de förmultnar. Hatet som finns i min själ begravs under jorden - inga känslor kvar, allt är dött. Apati som tar över, en nihilistisk livstro, varför ska man leva, varför ska man kämpa? Ingenting spelar någon roll, i slutet ligger vi alla, i våra kistor under jorden. Våra kroppar blir jord, våra själar flyter bort, ingenting är kvar, från våra liv. Dunkelheten i vardagen är förtryckande. Att göra samma sak varje dag. Rutiner som förgör mig, det gör mitt liv till mörker. Ljuset i livet tappar jag, hoppet är nu dött. Samma dystra vägar, samma dystra människor, allt är detsamma, så är det varje dag. Ingenting förändras, ingenting är nytt, inget ljus någonstans - vad var meningen ens? Allt i mitt liv är förbi, jag är en smula av ingenting. Vem skulle ta sin tid för mig, när jag är så hatisk av mig. Min paralyserande sociala ängslighet Förgör något hopp om att leva ett liv, utan att förstöra min stolthet. Den okontrollerbarheten som definierar mig är vad som kommer tillslut förgöra mig. Mörkret som är omkring mig slutar aldrig attackera mig, jag kan inte försvara mig, detta kommer förgöra mig. Nej! Jag är död! Min kropp vid liv. Vem är du? Som ger mig en hand i min nöd och räddar mig. Min skyddsängel som besvarar mig. Ett nyfunnet hopp för liv, det är bara jag som kan ändra mitt öde. Det var du som rädda mig, jag skulle varit död utan din hjälp. I mitt kval var jag rädd, jag hade ingen, jag var död. Mörkret tog över mig, jag slåss vardag mot min sorg. Varje dag är tung, tiden den är så sakta. Ingen kan rädda mig från denna verklighet. Varje andetag, det är ett hinder, allting är krävande, jag kan inte stå ut något mer. English: Darkness in my soul, is the weight I have to carry everyday, the earth turns. The fog infront of me, inpenetrable, I see nothing, I'm blind. The lens in my eye, starts to decay, blind in me, blind to everything. I don't want to hear, don't want to realize, what I've done, who I am. I see myself decay, I am now nothing, the body I was in, holds me no more. My brain eats itself, a self-hate, a suicide. The colours in life, they decay. The hate that's in my soul, gets buried underground - no feelings left, everything is dead. Apathy that takes over, a nihilistic philosophy, why should you live, why should you fight? Nothing matters anyway, in the end lay we all in our chests underground. Our bodies becomes earth, our souls float away, nothing is left, from our lives. The Darkness in everyday is oppressive. To do the same thing everyday. Routines that destroy me, it makes my life into darkness, The light in life fades, the hope is now dead. The same sad roads, the same sad people, everything is the same, the same everyday. Nothing changes, nothing is new, no light anywhere - what was the point even? Everything in my life is past, I am a crumb of nothingness. Who would take their time for me, when my personality is so hateful? My paralysing social anxiety destroys any hope of living a life without destroying my ego. The uncontrolable impulseness that defines me is what will in the end destroy me. Darkness that's around me never stops attacking me, I can't protect myself, it will eradicate me. No! I am dead! My corpse alive. Who are you? That gives me a helping hand, in my sorrow and saves me. My guardian angel that protects me. A newfound hope for life, only I can change my fate. It was you who saved me, without your help, I'd be dead. I was scared in my anguish, I had no one, I was dead. Darkness took over me, I fight everyday against my sorrow. Everyday is heavy, time it is so slow. No one can save me from this reality. Every breath is a hindrance, everything is exhausting, I can't take this no more.